Innan ni som läser detta sågar mig längs fotknölarna, hear me out...
Är det ok att ibland bara önska att man kunde få vara barnfri en liten stund...?
Missförstå mig inte nu, jag älskar min lilla docka... Men jag älskar mig själv oxå & jag är kraftigt försummad!!
Varför är det så tabu att erkänna att det är skitjobbigt att vara nybliven förälder?
Nu säger kanske vissa att jag har fel & att deras första tid var ljuvlig bla bla bla...
Antingen så tillhör ni en minoritet, lider av minnesförlust eller så ljuger ni rakt av!
Jag njuter INTE av att vara nerspydd, gå runt i äckliga myskläder, lida av sömnbrist, ha ömma bröst... Ja, ni fattar!!
Glöm inte heller att kroppen numera är en dallrig klump som jag verkligen avskyr.
Ibland vill jag bara sätta mig mer & vägra allt..
Ibland orkar jag inte att vara "supermom" som ska klara av allt och lite till..
Ibland vill jag bara få vara Anneli..sitta på EH i lugn och ro, dricka en god kaffedrink med Marie på Greken, röka en cigg efter maten...
Men som sagt, Linnea är mitt allt & jag vill inte byta bort mitt liv. Det är inte vad detta handlar om..
Hoppas ni förstår :-)